etthundraentankar.

Förlorad glöd.

2010-02-03T15:20:00.003+02:00

Vart tog min glöd vägen? Det är evigheter sen jag gjorde något kreativt, jag verkar ha tappat intresset för både foto och grafik. Eller intresset finns väl nog där någonstans långt inne i bakhuvudet, men det tycks ha blivit kraftigt avtrubbat. Har hundra gånger svårare att hitta inspiration än jag hade för låt oss säga ett drygt halvår sen, och när jag väl hittar det och försöker göra något av det så blir det bara halvfärdigt (om ens det) och slutar oftast i papperskorgen. Jag börjar undra om jag verkligen valt rätt bana eller om det är dags att tänka om?

Jag hoppas verkligen att jag återfår glöden snart, jag känner att jag verkligen vill fortsätta på den bana jag påbörjat och jobba med något kreativt i framtiden, det är fortfarande något som säger mig att jag faktiskt har valt rätt bana även om jag just nu befinner mig i en djup "formsvacka" med det kreativa.

Orsaken till denna formsvacka kan ju helt enkelt vara att jag är arbetslös, att jag inte har någon som ger mig nya uppdrag och utmaningar. Jag vet ju hur jag fungerar, jag behöver konstant ha något att göra för att hålla mitt intresse vid liv. Utmaningarna får inta vara för svåra heller för då tappar jag driften och blir bara bekymrad över huruvida jag kommer klara av det eller ej, men det går heller inte att gå långa perioder helt utan utmaningar.

Men, det är väl bara att vänta och se vad som händer, försöka hitta något sätt att återfå glöden och komma in på banan igen, samtidigt som jag funderar på en eventuell "Plan B" om så att jag aldrig återfår glöden igen.

beware of elgiganten.

2009-08-24T19:23:00.006+03:00

"Det är dumt att betala för mycket" låter vettigt, men egentligen är det nog bara dumheter. Man får ju vad man betalar för, och vad gäller Elgiganten på Åland iaf så får man ett måndagsexemplar, dålig service, en massa försäljare som inte vet ett jota, etc. etc. Så jag säger bara det, undvik all kontakt med detta skitföretag in i det allra sista! Jag kommer säkerligen aldrig köpa så mycket som ett batteri där ens en gång!

Nu kanske ni undrar vad för incident som har fått mig att hata Elgiganten så mycket, så jag kan ju ta och berätta storyn bakom detta inlägg.

För ganska så exakt tolv dagar sedan (den 12.8) köpte jag en splittny Acer hos det ovan nämnda företaget, redan första dagen börjar den jävlas, slår av ungefär som den sku göra om det blev strömavbrott. Helt utan förvarning, och med ojämna mellanrum. Ibland dröjde det ända upp till 3-4 timmar, och ibland hann den knappt startas innan den slog av. Så två dagar efter inköpet lämnade jag in den på service, tog ca en vecka innan jag fick hämta ut den igen. Då trodde det sig ha rättat till felet, datorn funkade finfint resten av dagen, men följande dag var det same shit, igen!

Så idag förde jag in den igen efter att ha kopierat hela hårddisken till min externa, och de säger att jag bör räkna med att den kan bli borta minst en månad. Det kan hända att det går fortare än så, men kan också ta längre. Jag ha bestämt en maximal tålamodsgräns på två månader, ha jag inte fått hem den då, så kommer jag kräva att antingen få varenda ett nickel tillbaka, eller ett nytt exemplar av samma modell. Det är de fan skyldiga till när de ger ett års garanti på ett måndagsexemplar.

hopeless.

2009-08-10T17:12:00.002+03:00

Jaha, då ha man fått sparken igen då. Duger tydligen ingenting till, får väl leva som socialfall livet ut bara. Tjoho va kul, NOT! :( Det värsta när det blir såhär är att det tär så förbannat mycket på mitt redan halvtaskiga självförtroende, känner mig totalt jävla värdelös. Tappar lusten med precis allting etc etc etc. Jag undrar om det överhuvudtaget finns något jobb nånstans i hela jävla världen som jag sku klara av att hålla i mer än en vecka, börjar bli tveksam. Men, som sagt, får väl bli den där jävla igeln som lever på socialbidrag livet ut, med andra ord, lever på andra människors skattepengar.

sommaren är kort.

2009-07-20T02:29:00.006+03:00

Ja, så är det verkligen! Nu har Rockoff dragit igång på allvar, 9 dagars partyparty, sen mer eller mindre ett drygt halvår av dött, dött, dött... åså lite dött till. Jag hatar verkligen att sommaren e så kort! Skulle vilja bo nånstans där det är sommar året om, där de aldrig ens hört talas om orden höst, vinter, snö, is, kyla osv. Skulle va så jääävla skönt att ha sommar året runt! Bara det inte skulle va alltför olidligt hett så.

Vad har då jag hunnit göra för kul denna sommar? Absolut N-A-D-A. Bara jobbat, sökit jobb och önskat att man sku ha ett liv. Ha inte åkt hoj, vart ut på sjön, festat natten lång å en bit in på följande morgon. Ha inte ens kommit mig iväg till Nådendal/Nagu ännu, och som det ser ut lär det inte bli heller förns sommaren återigen är ett minne blott. Kort och gott, denna sommar har varit en stor, fet, stinkande jävla besvikelse! Här ha man gått och längtat i år å dar, känns det som iaf, åså blire bara skit av alltihop!

Ändå har det hänt EXTRA mkt här på holmen under den gångna sommaren, tänker främst på öspelen. Antingen ha man vart för pank, för upptagen med att jobba/söka jobb, eller helt enkelt åt facking helvete för slutkörd för att hitta på nått roligt/trevligt. Det roligaste som hänt denna sommar inträffade egentligen före sommarn börja för mig, helgen före examen, och sen på examensdagen å efterföljande kväll/natt. DET var roligt! Men sen dess hare bara varit piss å skit alltihop mer eller mindre. Med några få mindre undantag då förstås.

Snälla nån, låt det hända något riktigt JÄVLA roligt nu under de få sommarveckorna som återstår, annars tror jag jag går och skjuter mig själv i skallen (bildligt talat). Detta är banne mig den första sommaren någonsin, eller så länge jag kan minnas iaf, som varit såhär jävla tråkig för min del! I fucking hate growing up!

Menmen, det är väl bara att klistra på ett fejkat smajl i trynet å hoppas att rockoff blir sommarens räddning, eller något som händer efter att rockoff passerat. Annars vetifan hur jag ska överleva kommande höst/vinter. Brukar vanligtvis vara alla underbara minnen från den gångna sommaren som keeps me going. Så utan/i brist på sådana kommer det bli tufft!

Vart fan tog min sommar vägen? :(

vill ha sommarlov igen.

2009-06-29T17:07:00.003+03:00

Fan va jag hatar att va "vuxen". Man får inte längre ha något riktigt sommarlov utan ska antingen slita som en hund på nått skitjobb, eller också söka ett skitjobb där man kan slita som en hund. Saknar den tiden då sommaren innebar total ledighet och frihet att göra precis vad man ville! Inte ha några som helst förpliktelser eller någonting, bara slappa och verkligen njuta av sommaren, I guess those days are over for me.

Idag har jag varit med ut till Sund igen och slitit häcken av mig i den stekande hettan. Det var så varmt så mot slutet av dagen fick jag värmeslag, såg suddigt och trodde jag skulle kollapsa, det kallar jag att njuta av sommaren, inte sant? Nej fyfan, varför måste det va så jävla hett när man ska jobba?! Kan det inte va iaf lite svalare då och sen när man är ledig kan värmen komma på allvar istället. Då kan man göra vad man vill, ligga på stranden och softa, ta ett dopp, far ut och gå, cykla eller vad som helst.Jag menar, inte ofta man praktiskt taget ber till gud att solen ska gå i moln och stanna där, vilket jag var på god väg att göra idag.

Åland är ju så fint på sommaren, vintertid är det ett rent helvete (enligt mig), men på sommaren äre rena rama paradiset. Så varför? Varför kan man inte bara få njuta av den korta tid på året då man är glad att bo på denna holme? Varför? Visserligen har man ju några timmar varje dag efter jobbet då man kan njuta, MEN, då är man så jävla trött så man orkar knappt lyfta lillfingret en halv cent. Så då kan man ju inte njuta på allvar.

Menmen, det är väl bara att bita i det sura äpplet och försöka njuta så mycket man bara hinner och orkar, trots allt. Vad kan man annars göra? Man vill ju inte direkt bli nån slashas som lever på bidrag från en det ena och en det andra hållet livet ut heller.

mina vänner ärde bästa som finns.

2009-06-18T03:49:00.002+03:00

Kom nyss hem efter ett försök att få lite partypics. Det gick åt helvete kan jag säga, knappt nån som villa va me. Men det gör inte så mycket, fick en trevlig och lugn utekväll med trevliga människor istället. Träffade bland andra Ida, Patricia och Simon. Och jag känner att jag connecta, med både Ida och Patricia på en mycket djupare nivå än jag gjort tidigare. Lärde känna de bättre helt enkelt, och detta fick mig återigen att tänka på hur otroligt lyckligt lottad jag är, som har alla dessa underbara vänner i mitt liv.

Skulle kunna räkna upp alla, men för det första sku det ta en evighet, och för det andra så sku jag garanterat glöm ti nämna nån, och jag vill inte att nån ska känna sig bortglömd och tro att de är mindre värda för mig än de nämnda. Så därför skippar jag att göra nån sorts lista, de berörda vet nog vilka de är.

All den hjälp som mina vänner skänkt mig, både medvetet och omedvetet, är något jag aldrig kommer kunna återgällda fullt ut. Så därför kommer jag aldrig sluta ställa upp för dem så gott jag bara kan. Det är ni alla värda! Utan er, skulle jag vara så enormt mycket mer nedstämd, deprimerad och enstörig än jag är, dessutom kan jag säga att min kamp mot ADHD:n skulle va så enormt mycket svårare, och ta mycket längre tid om det inte vore för er! Jag kan ärligt talat säga, rakt från hjärtat, att det är ni som gör mitt liv värt att leva! Utan er vet jag inte om jag skulle orka helt enkelt.

Jaa, jag vet att jag ha skrivit om detta typ hundra-sjuttio-elva gånger tidigare, både här och på andra sajter, MEN, det struntar jag ärligt talat i! Som tidigare nämnt så kommer jag aldrig kunna visa min uppskattning nog, så därför gör jag så gott jag kan för att iaf komma i närheten. Ni betyder allt och lite till för mig, glöm aldrig det! Nu börjar det sina lite i skallen, vet inte riktigt vad jag skulle kunna skriva mer, but you get the message, right?

Jag vet dock en sak till jag kan skriva, och det är TACK! Tack så enormt mycket för att ni alla finns, för att ni är så snälla mot mig, och för att ni hjälper mig fatta att jag inte alls är den värdelösa skiten jag i många år trodde att jag var! För att ni är ni helt enkelt!

Friends forever <3

midsommarångest.

2009-06-15T19:35:00.002+03:00

Usch, jag gillar inte hur årets midsommar ser ut att bli för min del. Har absolut ingenting planerat, inga pengar, ingen inspiration för att komma på nått att göra. Kommer bli den tråkigaste midsommaren på jag vet inte hur jävla många år, om inte något drastiskt sker inom de kommande dagarna. Blir väl att sitta hemma, uggla och drömma sig tillbaka till förra årets midsommar.

Önskar verkligen att även denna upplaga av midsommaren skulle bli lika trevlig och kul som fjolårets! Har sällan haft så roligt som jag hade den kvällen. Menmen, bara att vänta och hoppas att det händer något som vänder upp och ner på läget som det är just nu.

Har egentligen inte så mycket annat att säga just nu. Vet, detta inlägg var ganska meningslöst, men det får va så nu bara.

i can hear that feelingknockin' on my door once again...

2009-06-02T20:17:00.012+03:00

Känns som att det är dags nu igen, den där välbekanta känslan som man haft så många gånger tidigare, som har orsakat så mycket sorg och besvär. Den känslan står återigen och knackar på min dörr. Så känns det just nu i alla fall. Vet inte vad jag ska tro eller hoppas, ska jag våga tro att det inte är ännu ett falsklarm? Ska jag till och med våga hoppas att det inte är det? Jag vet inte. Denna så underbara känsla kan, och har orsakat mig mer lidande och hjärtesorg än något annat. Men man kan ju ändå inte leva sitt liv som eremit av rädsla för vad som kan hända om man tar en chans, en risk, och har hopp.

Men jag vet verkligen inte om jag är redo att ta chansen denna gången heller, förutsättningarna för att det slutar bra ser inte bra ut i mina ögon. Men jag vet inte, tror jag måste försöka få en liten aning om hur personen i fråga känner först innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra, men vill helst göra det utan att avslöja för mycket. Kan hända att det är just det jag gör genom detta inlägg, avslöjar för mycket, men det må nu va hänt i så fall. Måste få skriva av mig, så är det bara...

Men men, vi får väl se vad som händer. Det är något som bara tiden kan utvisa, så jag får väl försöka att inte noja allt för mycket om det och bara vänta och hoppas på det bästa, vad nu "det bästa" egentligen är i det här fallet.

Satsar man inget kan man inget vinna...

kobben.ax

2009-05-22T12:14:00.013+03:00

Nu ha jag lyckats komma på en design till communitysidan jag hade tänkt göra som slutarbete innan jag ändra mig och gjorde mobildesign istället. Synd som fan att jag inte kom på det tidigare, menmen. I alla fall, orsaken till att jag skriver om det här i bloggen är att jag undrar om ni tycker att jag ska vidareutveckla idén och kanske försöka se om det är någon som vill förverkliga och driva sidan. Jag tycker det skulle va kul om någon ville göra det.

Vad tycker ni? Maila kommentarer till wikstromfredrik@hotmail.com Ämne: Kobben
För att se skissen, gå in på min deviantart
Tack på förhand!

sucsess!

2009-05-20T10:42:00.003+03:00

Fyfan va bra presentationen gick! Utan tvekan den bästa jag någonsin hållit! Jag stod inte och hackade mig fram som jag ofta brukar göra, jag pratade riktigt flytande och bra. Fyfan va skönt! :D Dessutom fick jag nyss reda på att jag får en femma i slutarbetet som helhet! :D :D

nervouswreck.

2009-05-19T21:03:00.003+03:00

Jaha, imorrn ere dags, min tur att presentera mitt examensarbete. Äckligt nervös, men ändå lugn på nått sätt. Jag tror nog det kommer gå finfint, men är liksom nervös för att det ska hända något helt oväntat som att datorn fackar sig eller nått, för då kommer jag defenitivt av mig och sen blir det antagligen det klassiska "öööh, jaa, ööööh..." och det vill jag verkligen inte!

Har nog aldrig pluggat så mycket på en presentation eller ett föredrag förut som jag gjort på denna, och än ha jag inte pluggat färdigt heller. Så nog ere väl fan om det inte ska gå vägen den här gången nog! Menmen, vi får se vad som händer, bara att vänta och hoppas på det bästa.

newlayout.

2009-05-19T20:47:00.004+03:00

Nu ha jag äntligen tagit mig tid att görs någon sorts layout till denna sida. Skulle helst vilja göra om hela mallen i HTML för att få maximal frihet med designen, men jag orkar verkligen inte lägga ner så mycket arbete på det. Kan hända att jag någon gång i framtiden gör något sånt, men då skapar jag nog en helt egen bloggsida istället för att ha den här på blogger. Men, vi får se vad som händer...

seminarievecka.

2009-05-18T11:27:00.008+03:00

Då var det dags, seminarievecka. Dags för oss alla att presentera våra egna och opponera varandras examensarbeten. Fyfan va jobbigt det är att kolla på alla andras prestentationer, finns inga sittplatser så man får antingen sitta på golvet eller stå upp i princip. Dessutom är jag asigt nervös inför morgondagen då det är dags för mig att opponera Annas examensarbete. jag är rädd för att jag ska vara för kritisk, brukar ju ha en tendens för det, att söka efter saker att gnälla på in i det sista. Ska verkligen anstränga mig för att framhäva det som är bra med hennes arbete, vilket är väldigt mycket.

Sen är jag även nervös inför onsdag, då det är min tur att presentera mitt eget arbete, det är jag nog mest nervös för egentligen. Skulle väldigt gärna vilja få en titt på Petras opponering av mitt arbete innan så jag är beredd. Menmen, får hoppas det går vägen utan några större missöden!

Wish me luck!

J*vla ADHD-barn!

2009-05-14T00:35:00.004+03:00

En novell av Fredrik Wikström
Skoluppgift

”Åh nej! Nu sätter den där förbannade väckarklockan igång igen, det betyder att det är en ny dag, ett nytt helvete. Det betyder att jag är tvungen att släpa mig iväg till den där j*vla skolan igen och möta mina värsta plågor, VILL INTE!” Alltid samma gamla visa, dag ut och dag in. John hatade verkligen att stiga upp och gå till skolan, han hade hellre sovit dygnet runt, sju dagar i veckan. När han sov så hade han inga som helst bekymmer, allt var på hans villkor. I drömmarna var det aldrig någon som var elak mot honom, han var fri.

John drog sig i det längsta för att stiga upp, han låg där i sin säng och pressade sin hjärnkapacitet till max för att komma på en ursäkt för att slippa gå till skolan, för att slippa genomgå ytterligare en dag av pest och pina. Det givna alternativet var förstås att spela sjuk och försöka lura sin mor att sjukanmäla honom, men det hade han gjort så många gånger så ingen gick på det längre. Det hade till och med gått så långt att inte ens om han faktiskt var sjuk på riktigt ville de tro honom. Hade han exempelvis feber så tvingades han ta tempen ett oräkneligt antal gånger innan de till sist ringde till skolan och sjukanmälde honom.

Han tittade på klockan, 08:32, om mindre än trettio minuter skulle han vara i skolan. Han borde duscha, borsta tänderna, äta frukost med mera med mera. ”Skit samma! Jag orkar inte idag heller!” tänkte han. Han låg kvar i sängen, försökte fortfarande komma på hur han skulle kunna slingra sig ur tvånget att gå till skolan, men utan resultat. ”Jaajaaa, jag har väl inget val antar jag.”

Klockan var 08:43 när John äntligen lyckades förmå sig att stiga upp och klä på sig. Han brydde sig inte ett dugg om hur han såg ut, han orkade helt enkelt inte. Han drog på sig jackan, klev i skorna, slängde väskan över axeln, sa hejdå till sin mor och gick ut genom dörren. Med korta, motvilliga steg närmade han sig skolan. När han kom fram stannade han i ett undangömt hörn av skolgården och väntade de sista minuterna innan det ringde in. Han ville inte visa sig mer än absolut nödvändigt. Gjorde han det, kunde man praktiskt taget garantera att inte fick vara ifred en enda sekund.

Äntligen ljöd klockan som talade om för eleverna att det var dags att gå in, dags för dagens första lektioner. John tittade på schemat. Engelska. Han hatade engelska, han hatade alla ämnen men engelskan var värst av allt, särskilt när han skulle läsa något högt för klassen. Hans röst var darrig och ostadig och han stammade som bara den. Varje gång brast Hånka, Danne och Tompa, hans tre värsta plågor genast ut i ett gapskratt som hade kunnat väcka de döda utan problem. John HATADE verkligen engelska. Idag slapp han dock läsa högt för klassen eftersom de tydligen hade prov. John skrev sitt namn på pappret och chansade hej vilt på alla frågor eftersom han som vanligt inte hade pluggat ett dugg. När han var färdig lämnade han upp provet till läraren och lämnade klassrummet.

John gick ut på skolgården och ställde sig på sitt vanliga gömställe. Han var förundrad över att hans plågoandar inte hade upptäckt gömstället under alla dessa år, de brukade alltid gå runt på skolgården och leta efter honom på rasterna, men ändå har de aldrig lyckats hitta hans tillhåll. Här var han säker, tänkte han.

Efter en stund ljöd klockan igen, och bara sekunder senare hörde man hur alla elever rusade ut på rast, det lät som en buffelhjord i panik. John satte sig ner på marken, försökte drömma sig bort, men kom istället och tänka på vilket helvete hans liv verkligen var. Han brast ut i en störtflod av tårar, försökte kväva snyftningarna, utan någon större framgång.

”Varför, varför, varför?!!” tänkte han, ”Varför ska just JAG ha ADHD? Varför kan jag inte få vara normal? Varför ska jag måsta genomlida detta helvete? Jag fattar inte!”. Han pausade i sina tankar, han tyckte precis han hörde Hånkas röst, och det lät som den närmade sig. Han höll andan och kvävde varje litet ljud för att de inte skulle höra honom. ”Dem får inte hitta mig! Snälla gode gud låt dem inte hitta mig!” Han kröp ihop och gjorde sig så liten och osynlig som bara möjligt, nu hördes även Dannes och Tompas röster, och de kom närmare och närmare hela tiden. John kände hur paniken sakta kröp upp för hans ryggrad, och till slut kom räddningen, någon, skit samma vem det var, men någon ropade på de tre och befallde dem att komma tillbaka, ”TACK!” tänkte John för sig själv ”Tack gode gud!”.

Så ringde det in återigen, John steg motvilligt upp och gick mot ingången. Bildkonst, ett av de få ämnen som John inte hatade av hela sin själ. ”De tre” hade nämligen inte bildkonst i samma grupp som honom, så det var ett av de få tillfällen under dagen då han inte behövde se dem ens. Dessutom var John bra på att teckna. Han hade en hel vägg i sitt rum där hemma full med teckningar, de flesta var väldigt sorgsna och deprimerande, men det var ju inte så konstigt eftersom han sällan mådde bra.

När lektionen närmade sig sitt slut sa läraren att de fick gå hem efter bildkonsten eftersom den lärare de skulle ha resten av dagen var sjuk och man hade inte lyckats få tag i någon vikarie. Alla brast ut i ett glädjeskri, alla utom John, han var totalt likgiltig. Han tyckte visserligen inte om att va i skolan, men han såg ändå ingen orsak att brista ut i något gällt glädjeskri.

När lektionen var slut satt John kvar i klassrummet en stund och fortsatte teckna, han ville vänta tills han kunde va säker på att Hånka, Danne och Tompa hade gått. ”Hoppas bara att inte de i sin tur väntar på mig...” tänkte han. Han tittade på klockan, sex minuter över tolv, skulle han våga ta risken och gå ut nu, eller skulle han vänta en stund till? Han valde att vänta åtminstone någon minut till.

John tittade på sin teckning, föreställande en liten pojke med tom blick och några tårar på höger kind och ett antal X-formade ärr på vänster arm. ”Kunde nästans vara ett självporträtt” tänkte han för sig själv. Han tittade upp på klockan igen, nio minuter över tolv. ”Bara en liten stund till, sen går jag hem.” Han återgick till sitt tecknande, och cirka fem minuter senare plockade han ihop sina pennor och papper och lade alltsammans i sin väska som han sedan slängde över axeln och gick och ställde sig precis innanför dörren och tittade ut i korridoren. Kusten klar, han tog tag i handtaget och sköt sakta upp dörren.

När John kom hem gick han raka spåret in på sitt rum, tog upp teckningen han hade börjat med på bildkonsten och sin penal. Han lade alltsammans på skrivbordet och slängde väskan på dess vanliga ställe. Så satte han sig vid skrivbordet och fortsatte teckna, nu när figuren var färdig var det dags att finputsa omgivningen som hitills bara var skissartad. En mörk gata, med endast månen och en ensam gatlykta som ljuskällor, pojken stod mitt under gatlyktan, men den vägrade lysa på honom, utan bildade istället en ram av ljus runtom honom.

Cirka två timmar senare kom Johns mamma hem, när hon märkte att John var hemma undrade hon förstås hur det kom sig, John föklarade att läraren var sjuk och hon sa ”Okej, jag trodde du skolkade” ”Det vet du ju att jag sällan gör trots att jag skulle vilja” svarade John, ”Vad blir det föresten för mat idag?” ”Rostade wokgrönsaker och nudlar” sa hans mor ”Okej, låter gott” sa John, fast i hans egna tankar var det en annan visa ”Åååh, j*vla `hälsomat´ som morsan har sån noja på! Kan vi aldrig få äta något onyttigt? Bara någon enstaka gång kan väl inte skada heller!”

new beginning.

2009-04-27T07:49:00.006+03:00

Okej, nu får det vara nog, nu får det vara slut på detta! Nu jävlar ska jag ta mig i kragen och börja leva mer hälsosamt och sköta mig rent allmänt. Från och med idag ska jag på allvar sluta röka, förändra mina matvanor, skära ner kraftigt på godis och läsk med mera, skärpa till mig med skolarbete och dylikt, försöka börja motionera åtminstone en till två gånger i veckan om inte mer. Nu ska hullet bort! Så snart jag får pengar ska jag även skaffa medlemskap på Avancia så man kan börja fara dit och träna också.

Ska bli intressant att se om man faktiskt lyckas hålla sig till detta nu, under en längre tid alltså. Eller om man skiter i det igen efter några veckor som jag gjort tidigare. Men det är bara till att ta nya tag om och om igen tills man lyckas!

examen närmar sig med stormsteg.

2009-04-20T20:57:00.010+03:00

Sitter just nu och tänker tillbaka, i tre år ha jag gått i yrkes nu, känns som typ det dubbla, men ändå inte. Känns helt overkligt att det är under 7 veckor kvar till examensdagen nu, hur jävla overkligt som helst! Menmen, klart att det är softisch att slippa fanskapet men ändå liksom. Tiden ha gått förbi fort som bara den asså, verkligen, trots att det emellanåt känts som man hinner bli pensionär innan man e klar med utbildningen så ha det ändå gått äckligt fort! Jag menar, det är ju inte längesen jag gick ut Strandnäs (grundskolan). Aja, men nog om det nu!

I övrigt, vad händer i övrigt i mitt liv nu? Jadu, det var en jävligt bra fråga måste jag säga. Händer väl inte så mycket annat än examensarbete och annat skol shit. Som många av er säkert vet så har ju jag typ inget liv så :I Menmen, det är ju påväg att förbättras även på den fronten, fast hur många dussintals år det tar kan bara tiden utvisa.

Idag hade jag föresten en ganska kul pratstund med Emme från strandnäs, hon påpekade hur mycket jag har mognat och hur mycket svårare det är att se på mig att jag har ADHD idag än för typ 6 år sedan. Det var riktigt kul att höra, inte första gången någon sagt det men ändå. Jag måste säga att jag själv också märker det, känns verkligen att man börjar närma sig vuxen ålder med stormsteg nu. Känner mig så enomrt mycket mognare och klokare än för bara typ två år sen till och med. Det känns både konstigt och skönt. Konstigt för att man helt enkelt inte är van vid det, men också skönt för att det ger en trygg känsla inför framtiden, man oroar sig inte lika mycket för hur man kommer klara av att bo själv och studera på högre nivå och sånt som man gjorde förut. Klart att det finns lite oro kvar ännu, men långt ifrån så mycket som innan.

Men nu ska jag sluta "prata strunt" och låta er fokusera på nått roligare :P

lägesrapport.

2009-03-04T21:58:00.008+02:00

Tänkte faktiskt skriva ett inlägg helt utan vidare idag, bara för skrivandets skull, inget särskilt ämne utan bara en kort lägesrapport. Så here we go! Just nu inne i ett nytt sluta-röka-försök då det förra flög all världens väg i helgen, att festa medans man försöker sluta röka = dålig ide! Men iaf, detta försöket har fått en fan så mycket bättre start än det föregående. I övrigt tror jag jag har en förkylning på G också vilket ju är mindre kul, men thats life I guess.

Nu till skolarbete och annat tråkigt skit; Praktiken flyter på helt okej, examensarbetet står lite halvstilla, kompensationsuppgiften är knappt påbörjad, och musikgrejen till engelskan är på sluttampen men det har blivit en handbromssladd på den och nu får jag inte ur handbromsen igen. Dessutom hade vi idag ett sk. "redaktionsmöte" (klassmöte) på tryckeriet för att checka tidningen vi gjort innan den går till tryck, och så är det både det ena och det andra som ska ändras i det jag gjort än en gång, skit samma om jag, fotograf, reporter och layoutare till just det avsnittet, håller med om ändringarna eller inte. Nejnej, kör över min åsikt bara för att en eller två andra tycker annorlunda!

Jag är så fans trött på min klass och hoppas att detta är det absolut sista arbetet vi kommer måsta göra som ett samarbete med hela klassen. Ingenting funkar, kommunikationen är skrattretande, alla babblar i mun på varandra och ingen vill kompromissa med nånting utan allt ska va som dom vill, allt ska liksom gå efter deras pipa enbart. Speciellt vissa personer, nämner dock inga namn. Så nu har jag beslutat att jag ger fullkomligt blanka fan i det där jävla projektet från och med nu! Dom kan helt och hållet stryka mitt namn ur tidningen för jag vill inte längre ha ett skit med den att göra då inget får vara orört så som jag har gjort det! Kortare lägesrapport; Irriterad, trött och längtar som fan till sommaren och mesta av allt, EXAMEN!

praktikvecka1

2009-02-26T10:03:00.008+02:00

Första praktikveckan närmar sig sitt slut, och nästa vecka ska jag vara på stans webb-avdelning istället för på Ålandstidningen där jag varit tills nu. Kan inte direkt påstå att jag känner mig ivrig inför detta byte, har stortrivits på ÅT hittills och har svårt att tro att detta kommer hinna ändras på de två dagarna som återstår. Dessutom så har jag hört lite om vad det är jag kommer hamna på att göra på stan, sitta och klippa/klistra html-kod i åtminstone en hel vecka och kanske mer, beroende på hur snabbt jag jobbar. Säger bara; YAWN!

what tha fack?!

2009-01-23T12:14:00.006+02:00

Vafan är detta, har blivit nekad att jobba TVÅ helger i rad nu, blir det en tredje börjar jag fan bli orolig! Vill inte faila det här jobbet nu, vill åtm ha kvar det tills jag fått min examen så jag har någon inkomst under tiden. Men Zandra har ju inte klagat nått eller så, så antagligen oroar jag mig i onödan, men vafan? Man blir ju fundersam när man blir nekad med tanke på att det ALDRIG hänt tidigare, inte som jag kan minnas iaf. Men men... vi får väl se vad som händer.

En av de många bilder jag tagit under min tid på XIT.

pros & cons

2009-01-21T07:57:00.010+02:00

Jag tänkte skriva ett litet inlägg om att leva som föredetta mobbingsoffer. Det finns givetvis en hel bunt med nackdelar, men faktiskt även en del fördelar. Jag ha på senare år känt att jag under hela mitt liv har haft mycket tid till att tänka, utvecklas och lära mig nya saker. Därigenom har jag verkligen vuxit mer som person och blivit mer intelligent, än jag tror jag hade blivit om jag inte varit mobbad och istället haft ett väldigt socialt liv med mycket umgänge med andra människor. Nu låter ju detta som att jag är för mobbning, men det är jag absolut inte! Och jag sitter inte heller här och säger att jag är bättre än någon annan bara för att jag haft mycket tid till att utvecklas, allt jag säger är att jag tror jag är en bättre person idag än jag hade varit om mitt liv sett annorlunda ut. Det är inte bara den tid jag fått till att tänka och filosofera som gjort att jag blivit en bättre människa, utan även den hårda kamp jag genomgått, och än i denna dag genomgår dagligen. Kampen för att få något värdigt att kallas ett självförtroende, kampen för komma in i det sociala, kampen för att återfå ett normalt liv.

Det är verkligen ingen lätt kamp, var dag är fylld med både motgångar och framsteg, men tyvärr är det oftast motgångarna man lägger märke till. Vilket gör att det känns som allting bara är emot en, och man får väldigt svårt att tänka positivt. Jag tror att det, för min del, kommer bli en livslång kamp som aldrig riktigt kommer ta slut, och som kommer nöta på mitt sinne enormt mycket. Men det är sånt som, tyvärr, hör livet till och som man bara måste ta, och försöka sitt bästa för att inte gå ner sig alldeles för mycket.

Som ni ser så är de fördelar jag nämnt enbart sådana som uppdagats först efter mobbningstiden, under den pågående mobbningen finns det nog inte en enda fördel med det, inte som jag kan komma på i alla fall. Man går där, i skolans korridorer, och känner sig aldrig trygg. Man känner sig hatad, avskydd, äcklig, ledsen och allmänt illa till mods. Man tänker hela tiden; "Vad är det för fel på mig? Vad har jag gjort för att förtjäna denna behandling?" och om mobbningen får pågå länge nog, så börjar man till sist tro på allt som sägs och yttras mot en på annat sätt. Man börjar tro själv att man verkligen är så dum, värdelös, fet, ful, störd och allt vad det kan va, som alla ens mobbare säger att man är.

Dags för en förändring

2008-11-23T22:04:00.006+02:00

Varför ha jag gått omkring i alla dessa år, och varit så blyg, så tillbakadragen, så rädd för vad som skulle kunna hända om jag öppnade mig och släppte in folk? Jag vet nog innerst inne varför, men jag förstår det ändå inte. Så nu, nu har jag bestämt mig. Jag ska på allvar börja vara mer öppen mot folk, sluta vara så förbaskat blyg, sluta stå och tänka "vågar jag, vill jag, kan jag...?" hela tiden, för om jag inte gör detta snart så kommer jag leva ensam hela livet ut, och det vill jag verkligen inte! Jag upptäckte på allvar hur dumt jag betett mig mot mig själv i fredags, när en av de jag så länge har velat kunna prata med, kom fram till mig och pratade, hur glad och trevlig som helst. TACK säger jag bara till denna någon! Tack för att du öppnade mina ögon och fick mig att se något som så länge legat där, mitt framför mina ögon, men ändå utanför mitt synfält.
Det kommer absolut inte bli någon lätt kamp, det är jag säker på, men jag ska klara det! Jag ska klara det! Hur krävande och ansträngande det än blir, så ska jag till varje pris gå segrande ur den kamp som jag står inför nu.
Jag kommer behöva allt stöd jag kan få, jag klarar det aldrig helt på egen hand. Men jag vet att jag har vänner, underbara vänner, som kommer ge mig allt stöd dem kan.

parwin.

2008-10-29T21:18:00.013+02:00

Detta inlägg är en aning försenat, men so what tha fack säger jag! :P Va till yrkes och hade en liten photoshoot med Parvin i Lördags, vi har ett rätt stor projekt på G och detta va då den första photoshooten av vad som förmodligen kommer bli ett ganska saftigt antal.

om ni vill se fler bilder får ni helt enkelt gå in på min deviant
frewik @ deviantart.com

Integritet - ett hotat fenomen.

2008-09-24T15:28:00.014+03:00

Jag tänkte inleda omstarten av denna blogg med ett inlägg relaterat till individens integritet, och hur den blir mer och mer hotad för varje dag. Såg en inspelning från en protest i Stockholm mot den svenska FRA-lagen på SVT24 för en stund sedan, det var riktigt intressant måste jag säga! Fick reda på mycket jag inte visste om innan, inte bara om FRA, utan även om andra, integritets-relaterade aktualiteter.
Bland annat berättade en av talarna att man i Bryssel, i EU-parlamentet, just nu arbetar med det såkallade "telecom-paketet", som ska ge samtliga internet- och teleoperatörer inom EU rätt, om inte rentav skyldighet, att granska all den kommunikation som förekommer hos deras klienter. Detta är ju verkligen galenskap! Om dessa planer verkställs, så kommer jag börja fundera allvarligt på att flytta nånstans där EU inte har ett skit att säga till om! Det är en sak att granska personer som, redan före granskningen sker, är misstänkta för någon form av brott, men att granska helt oskyldiga personer är, enligt mig, fullkomligt oacceptabelt!
Om man som individ inte kan ha kontakt med andra människor via internet eller telefon, utan att konstant känna sig iakttagen, så kommer det sist och slutligen leda till att kommunikationen till stor del återgår till det stadiet den var i före någon av dessa uppfinningar fanns! Vilket i sin tur skulle leda till enorma svårigheter att utbyta nyheter, åsikter etc. med människor utanför sitt eget samhälle, samt att hela vårt samhälle, med en gnutta otur, även det skulle återvända till samma stadie som kommunikationen.
Nu är jag kanske lite extra känslig när det gäller det här med integriteten på internet, eftersom jag är en, kanske ovanligt, flitig användare av just internet, och detta kanske gör att jag överdriver en aning, men jag tror ärligt talat att sannolikheten för att något av det jag nämnt ovan sker om så att EU inför denna "lag" är mycket stor!
Jag ha med tiden insett hur dumt det här med EU egentligen är överlag, visst, det har sina fördelar, men ibland undrar man om inte nackdelarna ändå väger tyngre. Min åsikt är den att varje nation var för sig, har bäst förmåga att avgöra vad som behövs och inte behövs inom sina egna gränser, EU blandar sig i varje medlemsnations interna affärer och beslutsfattanden på ett sätt som jag knappast någonsin kommer förstå. Det är givetvis bra att vara med i en union på så sätt att det förenklar kommunikationen med de övriga unions medlemmarna, samt att man enkelt kan få hjälp av de övriga medlemmarna i unionen om så behövs, men vad gäller lagstiftande och beslutsfattande, borde EU hålla sin inblandning i varje enskilt medlemsland till ett absolut minimum!
För att avsluta detta inlägg skulle jag bara vilja säga att jag hoppas det snarast möjligt sker någon fomr av reform inom EU, så att vi här i Finland, och alla andra medlemsnationer får kraftigt ökad lagstiftnings- och bestämmanderätt när det gäller interna frågor, utan att EU lägger sin stora feta näsa i blöt!

//Fredrik W

Varför relgion?

2008-08-07T13:04:00.009+03:00

Varför har folk så svårt att förstå, varför jag inte tror på eller engagerar mig i relgion? Alla ser vi ju på en daglig basis vad relgion orsakar runt om i världen, relgion och ras är, enligt mig, de två största orsakerna till att det förekommer så mycket krig och konflikter i världen.
Ta till exempel konlikten i mellanöstern, grunden till den konflikten ligger utan tvekan i relgionsdispyter, med tiden har andra dispyter kommit till, men om det inte hade varit för relgionen så hade konflikten knappast nått den spända nivå den ligger på. två andra exempel är Al Quaidas (muslimernas) "Jihad", Judeutrottningen under andra världskriget. Det värsta med krig och konflikter med sin grund i relgionsdispyter, är att konflikten blir mycket svårare att lösa, eftersom det alltid finns ett antal fanatiker som bryr sig mer om sin relgion och att få rätt i konflikten än om hur många människor som måste offras för att detta skall bli möjligt, jag menar, ta bara det här med självmordsbombare, finns det nått värre i en krigssituation än en motståndare som fullkomligt struntar i om han själv mister sitt liv? Knappast om du frågar mig.
Även om jag själv är ateist, icke-troende, eller vad man nu vill kalla det, så betyder inte det att jag inte respekterar de som är troende, sålänge de inte går för långt och försöker tvinga sin tro på andra, då tappar jag tålamodet direkt, för det finns inget värre än när folk med allt våld ska övertyga andra om att tro och tycka som dem själva!
Det är inget fel i att vilja diskutera ämnet, men det finns en gräns. Har full förståelse för att många finner ro, tröst och trygghet genom sin relgion, men sålänge jag klarar mig utan det vill jag att det skall vara mitt eget val, och inte någon annans!

//FredrikW

AnnotherYear.

2007-12-29T12:06:00.006+02:00

Jaha, då närmar vi oss slutet på ännu ett år då. Känns så jävla overkligt, som vanligt känns det som det gått max ett halvår sen vi firade nyår sist, fattar inte vart tiden försvinner! Aja, här följer iaf några tankar om året som gått.
Överlag har 2007 varit ett roligt och bra år, vissa svackor och mörka tider har man ju förstås genomgått, men så är det nog alltid, oavsett år, månad, datum och tidpunkt. Men de svåra tiderna har i år underlättats mer än något tidigare år, tack vare alla mina underbara, omtänksamma vänner.
År 2007 blev då året då jag för första gången tog mig en rejäl fylla, och jag kan säga att det ångrar jag inte det minsta, ha sällan & aldrig haft så jävla roligt vid ett och samma tillfälle som den natten! Jag trodde jag skulle skratta mig sönder o samman asså! Men orkar inte börja dra nåra detaljer här och nu. Och nu orkar jag inte skriva nåt mer om det gågna året, trots att det finns en jävla massa att skriva om, så nu önskar jag er alla ett riktigt gott 2008 och hoppas att även jag själv får ett framgångsrikt, roligt och, helt enkelt, fantastiskt år!

Over&Out!

TheHumanPyramid.

2007-12-08T19:18:00.004+02:00

Ha nyligen läst ut 'About a Boy' av Nick Hornby, och det var en grej i slutet av den som verkligen fick mig och tänka...
Ju fler människor man har runt om kring sig, som ställer upp då de behövs, som bryr sig och tycker om en, som man känner att man kan lita på, i vått och torrt, desto bättre klarar man sig genom livet. Man kan jämföra det med en av de där mänskliga pyramiderna som "cheerleaders" brukar göra, ju fler man har som stödjer, desto lättare är det att hålla balansen.
När jag tänker på detta börjar jag undra, varför mår jag dåligt så ofta? Varför känns det ibland som att jag bara vill försvinna och aldrig mer komma tillbaka? Varför? så många vänner och andra nära och kära som jag har, jag borde ju klara mig mycket bättre än jag gör.
Ju mer jag tänker på det, desto mer förundrad blir jag. Antar att mina svårigheter när det gäller att prata öppet om känsliga saker, även med folk jag litar på, har ett finger med i spelet, men det kan väl för tusan inte va det enda som gör det?! Menmen, ingen ide att älta det mer, jag blir bara galen av att gå o fundera fram och tillbaka hela jävla tiden på saker som jag ändå aldrig kommer hitta svaret på, inte på egen hand i alla fall.
Men oavsett, vore det inte för allt stöd jag får när jag behöver det, för alla människor som ställer upp och lyssnar, som bryr sig om mig och gör sitt bästa för att hjälpa till, så skulle jag nog ha tappat balansen för längesen och fallit som en sten ner i marken. Så jag vill tacka er alla, som funnits där för mig genom alla dessa år, utan er vore jag inget mer än en fläck på golvet.

TACK!

RandomThoughts

2007-11-26T20:01:00.006+02:00

Läste nyss Malins blogg, å där va d ett inlägg som verkligen satt igång min tankeverksamhet för fullt...
Det är helt otroligt egentligen vilken värld vi lever i, svårt att förklara hur jag menar så alla förstår men... Tar som ett exempel det här med klimatet, folk diskuterar och debatterar som galningar och säger att dem ska göra allt från A till Ö för att rätta till de fel som både vi själva och tidigare generationer gjort mot miljön. Men hur stor andel av de man säger är bara tomma löften som aldrig blir sanning? Jag skulle gissa att majoriteten är sådana. Samma gäller nästan alla av de övriga problemen mänskligheten kämpar med i dagens läge, brottslighet, knark, krig etc. etc... Man gör nog bra mycket mera på de områdena, men det händer ju aldrig nått, så fort man kommit ett steg frammåt, så dyker det upp något som skuffar tillbaka alltihop tre steg.
Och likadant är det för många på det personliga planet. Man lovar sig själv allt mellan himmel och jord men oftast blir det bara skit av det hela, man försöker och försöker för att allt ska bli bra, man sliter ut sig själv innan man ens ha hunnit börja leva på allvar. Man kämpar för att hålla sig inom alla de gränser som det moderna samhället sätter, man lyckas ofta, men inte alltid, och de gånger man tappar kontrollen blir det oftast en rejäl röra av det hela som sedan kräver mycket kraft & energi av en för att redas ut. Man går igenom deppression och glädje, hjärtesorg och kärlek, psykiska och fysiska utmaningar kommer och går som höst & vår.
Man vet inte alla gånger vad man ska ta sig till eller vart man ska ta vägen, man funderar så det knakar i hjärncellerna, ibland utan att hitta någon fungerande lösning, vissa släpper utan större problem gamla funderingar och frågor, medans andra går och gnager på dem tills man blir så söndersliten att reparationen tar mycket lång tid. Man söker hjälp av vänner och myndigheter, men det är inte alla gånger det hjälper, visst oftast får man råd och tips som underlättar lite, men det finns ingen annan än du själv som kan hitta den slutgiltiga lösningen.
Men samtidigt som det kan vara mycket tungt då man går genom svåra tider, så tror jag personligen att om allt vore en dans på rosor konstant skulle vi tröttna förr eller senare, människan är en varelse som ständigt är på jakt efter nya utmaningar, såväl psykiska som fysiska, detta för att visa sig stark och intelligent, men ibland undrar man om det inte finns några gränser överhuvudtaget!?
Regeringar, myndigheter och makthavare, dom sitter där på sina feta arslen och tror att dom är för mer än andra, utnyttjar sin makt till att få sin vilja igenom och lurar den vanliga individen att deras åsikt är den bästa, ljuger, bedrar och snackar en massa allmänt skitsnack som vem som helst borde fatta att bara är lurendrejerier! Jag sitter inte här och påstår att alla makthavare gör detta, men hur man än vrider på det hela så kommer man alltid fram till att det tyvärr finns ett stort antal som ovanstående beskrivning passar allt för bra på.
Summan av det hela är att vi lever i en mycket underlig värld som kunde vara så mycket bättre om människan bara fattade vad som krävs och faktist genomförde det! Jag tänker i alla fall hädanefter göra allt det lilla som står i min makt för att förbättra vårt samhälle, är så jävla trött på allt skitsnack och fjonterier!

"Every dream's a journey away..."

Over&Out.